Om boken: år / Den kalla vinden kastade återigen ett gäng tomma ölburkar upp i luften tillsammans med plastförpackningar och, kastade dem till marken, körde längs en öde nattgränd, smutsig och obekväm. Adrian frustade och fortsatte återigen att observera en av de mest öde gatorna i det farligaste området. Någonstans i fjärran stod bilar för oväsen, tutade, slog, musik skrällde, neonljus brann – där var livet i nattstaden i full gång. Och här rådde tystnad, kyla och tomhet. Adrian reste sig, skakade av sig svansarna på sin fuktiga kappa och hoppade upp på nästa tak, sedan på andra, tredje, fjärde. Efter att ha flugit runt kvarteret återvände vampyren till sin ursprungliga plats och började vänta. Men som tidigare var det tomt nedanför, bara vinden blåste skramlande ölburkar över den frusna asfalten och prasslade sönderrivna påsar som rymt från sopcontainrar. Det verkade som om människor idag hade en aning om livsfara och gick instinktivt omkring. Halv tio. Det finns fortfarande tid. Han älskade novembernätterna: de är de mörkaste. Plötsligt, någonstans i närheten, klickade små klackar farligt ett par gånger. Vampyren blev försiktig och lutade sig intresserat över kanten. En ensam ung flicka kramade en bunt böcker mot bröstet med båda händerna, smög försiktigt, ständigt försiktigt tillbaka och försökte trampa på tå. "Varför flög du hit, lilla fågel, om du är så rädd?" — Adrian log för sig själv och förberedde sig på att hoppa. Han var nu rakt ovanför henne, hans muskler spända…